En liten svartvit tv

0

Jag skulle kunna börja med att säga att jag lekte med kottar som liten och att vi fick en apelsin i julklapp. Men det är en bit ifrån sanningen. Men mina tidiga år som gamer var något spartanska i dagens mått mätt.

Även om det var när jag och min bror fick vår NES den där gyllene julaftonen 1989 som jag verkligen blev en gamer så hade tvspelen fångat mitt intresse ett par år innan. Hos dagmamman fanns en Commodore 64 som vi fick spela på ibland om familjens son var vänlig nog att starta den. De tidigaste spelen jag minns att jag gillade var Ninja och Spy vs Spy. Idag skulle jag nog se båda som rent skräp.

Men om vi åter vände blicken mot den där julen 1989. I det fösta NES-packet som såldes i Sverige fick man Ice Climber till. När vi öppnad vårt paket såg vi till vår förvåning att det inte var Ice Climber, som var ett spel vi gillade och hade spelat mycket hos en kompis.

Spelet man nu fick till hette Super Mario Bros. Och ingen av oss hade någonsin hört talas om den mustaschprydde rörmokaren innan.
Det känna lite surrealistiskt att tänka på en tid då man inte visst vem Mario var. Men det var från och med den dagen för 23 år sedan som jag var en gamer.

Och de första åren spelade vi ganska spartanskt som sagt. En lite svartvit tv vars kanaler man ställde in genom att vrida på små rattar.

Men att färgen fattades var inget som direkt störde, inte alls faktiskt. Det var bara ren spelglädje. Jag minns känslan och lyckan av att klara Super Mario Bros och överraskningen att spelet inte var exakt likadant andra varvet. Hur jag till slut besegrade Ganon i The Legend of Zelda och den där gången jag gav Dr. Wily på nöten i Mega Man II. Den gången jag fick pausa spelet och köra ut de andra som var i rummet för att jag inte klarade av pressen att tampas med Wily med publik.

Allt det skedde på en liten svartvit tv. Men även utan färg var upplevelsen mycket större än det mesta jag upplever i spelväg idag.

Kanske var jag mer lättroad då. Men snarare tror jag att det var en tid där spelen kändes roligare för att allt var så nytt och där varje nytt spel gav något nytt man aldrig sett innan. En tid då uppföljare knappt fanns och då spel hade så mycket nytt att göra att man inte behövde kopiera andras verk nästan alls.

Min systerson Kristian är idag 11 år. Hans substitut för Mario, Link och Mega Man är Captain Price, Master Chief och Marcus Fenix. Captain Price må ha en välsvarvad mustasch, men han är ingen Mario.

Och även om jag ser Master Chief och Marcus Fenix som trevliga actionhjältar så tror jag inte att Kristian kommer se dem med samma ögon som jag idag ser Mario, Link och Mega Man.

Snarare kommer han minnas spelen de är med i mer än hjältarna själva. Men även de kommer han bara att se som några i mängden. För även om det är stor skillnad mellan Call of Duty: Modern Warfare 3 och Battlefield 3 för mig så tror jag inte att han kan avgöra samma distinkta skillnad.
Jag är glad att jag växter upp i tid spel var olika. Då nya genres hela tiden poppade upp och då det helt enkelt var lättare att känna sig ett med ett spel och dess karaktärer.

Kanske var det ändå bättre förr.

20120913-122132.jpg
Ni kanske kan se vad som imponerade mig med Ninja till Commodore 64.

Share.

About Author

Stefan är den eviga ledaren av Videospelsklubben. Med en järnhand av skumgummi bestämmer han allt. Förutom att leda podcasten VSK Podcast så medverkar han i videos av olika slag, är webmästare och ganska lat.

Kommentera