Från det smutsiga till det mystiska universumet – en mördares resa

0

Pitch Black är i vissa avseenden en uppenbar rip-off av Alien-filmerna, men det som gör filmen sevärd är ju faktiskt att den har ett super bad ass med en rostig stämma och hårda oneliners. Jag gillar även uppföljaren till Pitch Black (The Chronicles of Riddick), även om den filmmässigt inte är mer än en medioker rulle, tänker främst på det ytliga skådespeleriet, det hoppiga och korthuggna klippningen. Den senaste filmen lider ungefär av samma problem som filmatiseringen av Män som hatar kvinnor lider av – där man kastas in i ständigt nya scener, utan uppbyggnad av spänning eller atmosfär innan scenerna. Men det jag verkligen uppskattar med Riddick är själva Universumet – och främst den del av universumet som man får en inblick igenom de två fenomenala spel.

Jag tror man kan lära sig mycket om världen genom att befinna sig i marginalen, på botten… nu påstår jag inte att jag befunnit mig i denna marginal, den känner nog exploaterade människor i den s.k ”tredje världen” om bättre. Men i motsats till vad många tror så har dessa människor på marginalen ofta en ganska klar bild av vad som händer i världen, de problem systemet producerar och vad som orsakar dessa problem.

I Riddick-universumet så befinner vi oss ofta på marginalerna, vi får oss en uppfattning om de sociala klyftorna när vi färdas mellan de skitiga fängelsehålorna och tar oss till sterila eller inredda våningar i Butcher Bay. Vi får oss en uppfattning om de sociala problemen med människohandel och kidnappning som exemplifieras i Dark Athena. Ett universum präglat av viss laglöshet, ett wild west i Amerikat, där alla möjligheter sägs finnas, men kanske snarare främst faror.

Jag älskar denna aspekt av Riddick-universumet, men även Alien-filmerna innehåller de smutsiga miljöerna, de oärliga företagen utan moraliska förpliktelser med enda mål att vinstmaximera. I slutet av sista Alien-filmen skymtas även planeten Jorden, tillintetgjord och degraderad till sand och sotmoln – uppenbarligen har den massiva teknologiska utvecklingen haft sitt pris – baksidan av den mänskliga framgångssagan. Jag tror detta säger oss något om våra liv. Uppenbara skildringar och kritiska röster som höjs gentemot trender i den verkliga världen.

Ytterligare en skildring jag uppskattar med Riddicks universum är hur den kulturella globaliseringen tagit ett nytt steg och spritt sig in i universum, i motsättning till den allmänna uppfattningen att det är vetenskap och rationalitet som kommer färdas från jorden och kolonisera andra världar så får vi istället se en annan bild av hur institutioner såsom religionen överlevt genom att anpassa sig till de nya teknologiska förutsättningarna. Det finns religiösa människor i både spelen och filmerna, i andra filmen befinner han sig dessutom i New Mecca. Och här rör vi oss in på ett fenomen som är tämligen vanlig i Sci-fi numera; hur mer mystiska element blandas in i berättelsen som kanske inte direkt är vetenskapligt förklarliga. Jag tänker främst på de begrepp de slänger sig med i andra filmen såsom Underverse, necromongers, elementals osv. Denna mystifiering av den så rationella, pragmatiska och vetenskapspräglade science fiction genren har även sina spår i serier såsom Battlestar Galactica (om du inte har sett den så råder jag dig starkt till att se den!).

New Mecca i all sin prakt. Vad hände med gamla?

Men ofta känns det som det är någon form av vetenskaplig process eller något maskineri som döljs i en slöja av mystik, att det finns rent rationella förklaringar till dessa ord såsom Underverse, vad som möjliggör liv efter döden bland necromonger, bara att det döljs för att skapa en bild av att det är något oförklarligt som vi talar om egentligen. Hur som helst, vad jag tycker är intressant är hur de liksom ger en slags bild av hur religionen överlevt, trots den grova sekularisering som vetenskapens framsteg torde innebära – och religionen verkar vara starkare än någonsin. Vetenskap och rationaliteten har idag i många avseenden ersatt mer traditionella institutioner såsom religion och andra meningsskapande institutioner. Som en motståndsrörelse till denna utpräglade meningslöshet dessa processer skapar tycks Necromongers religion uppstå för att tampas och utmana denna grova meningslöshet. Detta genom att tvinga människor att konvertera. Men även religioner i allmänhet tycks vara starka på Helion Prime.

I allmänhet tycker jag Riddick klär bättre i den roll han axlar i spelen, där han ställs emot scumbags och vanliga ”dödliga”, snarare än den malplacerade roll han får i andra filmen, där han får tampas med ambivalenta identiteter (är han en stenhård, superkriminell, bad ass mördare, eller är han innerst inne en godhjärtat person som mirakulöst lagt av sig med sin narcissism och inrymmer viss empati för människor trots allt?) samt ett alldeles för episkt ramverk som känns för ambitiöst och storslaget än vad Herr Riddick klarar av.  Får väl se hur han tar på sig rollen i den kommande Riddick-filmen – ja den kommer. Det känns dock som att det är svårt att återvända från de pseudomagiska elementen till smutsig, ”kall metall” sci-fi.

Share.

About Author

Blivande Sociolog och Humanekolog. Fascineras av relationen mellan människa-samhälle-miljö-utveckling. Försöker i mina inlägg ge ett sociologiskt perspektiv på spel och spelande.

Kommentera