Ja, det är dags för en topp 10-lista. Min favoritgenre är FPS och det här är mina tio favoriter. Jag väljer att gå på singelplayerdelarna av spelen och därför kommer inte Halo 2 med även om det skulle toppa en lista med FPS baserade på deras multiplayer. Det var svårare än jag trodde att göra listan. Speciellt att rangordna spelen. Som vanligt med topplistor skulle jag antagligen sätta ihop en något annorlunda om jag gjorde den imorgon.
10. Call of Duty 4: Modern Warfare
Jag gillade aldrig de första tre Call of Duty-spelen. Andra världskriget kändes aldrig som ett bra tema för spel. Vapnen gick knappt att träffa med. Så när man tog serien till modern tid och moderna vapen så blev gameplaydelen mycket mer intressant. Själva kampanjen var varierande även om man redan här hade med de irriterande delarna där fiender spawnar om och om igen tills man når en viss punkt. Det var banor som den där man smyger runt som sniper som gjorde spelet kul. Sen älskade jag multiplayerdelen, vilken jag spenderade 250+ timmar på.
09. Crysis
Jag tror att Crysis är ett ganska förbisett spel. Först och främst för att det var så krävande av en dator när det släpptes. Jag spelade det först när det kom som nedladdningsbart till Xbox 360 4 år senare. Det som gör 360-versionen bättre är att var och en av de fyra förmågorna man har sitter på en egen knapp. Till PC måste man först byta till förmågan innan den kan användas. Vilket gjorde att jag inte använde dem och inte spelade mer än en timme av den versionen.
Vad är det då som gör Crysis värt att ha med på listan? Det är så fullt av action att man nästan trillar omkull. Utöver det ger det en möjlighet att ta sig an fienden från olika håll och valet mellan stealth och guns blazing är ditt.
08. Dishonored
Det var Fredrik som tyckte att jag borde spela Dishonored. Så rätt han hade den gode Rattpack. Dishonored är ett FPS där man också har mycket olika valmöjligheter i hur man ska ta sig an en situation. Spelet har långt mer förmågor som hjälper dig att smyga dig fram och i tystnad ta ut dina fiender än till exempel Crysis. Utöver det underhållande gameplayet så bygger man upp en värld som är kul att befinna sig i, det är någon steampunkig victoriansk värld där myndigheterna har alldeles för mycket kontroll och saker drivs av valolja. Ja, valolja.
07. Half-Life 2
När Half-Life 2 släpptes var det känt för sin fysikmotor och hur fysiken användes i gameplay. Man hade också byggt upp en fantastisk värld. Staden spelet utspelas i designades av Viktor Antonov, som också designade tidigare nämnda fina värld i Dishonored.
Även om Half-Life 2 innehåller mycket utfyllnad i form av fordonssegment så är ändå skjutandet i och utanför City 17 spännande och man får en känsla för världen och karaktärerna i världen. Jag hade inte spelat Half-Life innan men kände inte heller att det hade förklarat mer om vad som händer. Det har sagts förr men kan vi få Half-Life 3 snart så vi får veta vad som egentligen pågår?
06. Doom
Det var med Doom som mitt intresse för genren började. Första gången jag spelade det var på min granne Daniels PC. De hade inga högtalare så allt ljud från spelet genererades i PC speaker, typ läten från datorn. Det stora med Doom var ju perspektivet. Jag såg från min karaktärs ögon. Jag hade spelat mer primitiva spel i förstaperson tidigare. Eye of the Beholder och Death Mask till Amiga. Inget av dem var om Doom dock. Här kunde man titta runt sig i 360 grader och även om det inte gick att sikta upp och ner så kunde man ändå träffa fiender på högra höjder bara man sköt åt samma håll.
Det fanns så mycket vapen och spelet i sig var ganska långt om man spelade fullversionen och inte bara det första kapitlet som släpptes som shareware. Ett kapitel som i sig kunde kännas som ett helt spel. Det var också i Doom jag först fick uppleva nöjet av att spela FPS i multiplayer med andra.
05. Far Cry 3
Jag gillade Far Cry när det släpptes, en vacker värld och trevlig action. Sedan tog Ubisoft över serien i och med del två. Man lovade guld och gröna skogar. Allt vi fick var savann, dum AI och tvånget att ta malaria-medicin hela tiden. Jag var minst sagt besviken på Far Cry 2. Så när man drog igång hypemaskinen för Far Cry 3 som i Ubisofts snack lät mångt och mycket som samma spel som tvåan så var jag inte alls intresserad.
Något hände på vägen och jag köpte Far Cry 3 när det kom. Spelet var precis vad jag hade hoppats att tvåan skulle vara. En öppen värld där jag kunde äventyra runt. Jag jagade djur, slogs mot onda soldater och hjälpte områdets lokalbefolkning. Visst var storyn kass men upplevelsen att utforska världen och allt som bara hände slumpvis på vägen gjorde att jag var fast. Far Cry 3 är en rolig sandlåda helt enkelt.
04. Halo: Combat Evolved
Jag funderade först på att bara ha med ett Halo-spel på listan. Så blev det inte. Halo: Combat Evolved visade mig hur bra FPS kunde fungera på konsol. Ett format jag alltid gillat mer än PC. Jag tycker om att styra med handkontroll istället för mus och tangentbord. Halo gav mig också en värld att sjunka in i, att fantisera mig bort i, vilka var Forerunners egentligen och varför hade de byggt en stor ringvärld?
Gameplay var som sagt nästan revolutionerande bra för att vara på konsol. Microsofts handkontroll var stor och klumpig men som gjord för att styra Halo. Det slog tidigare konsol-FPS jag hade spelat som TimeSplitters och Quake II på fingrarna när det kom till kontroll. Jag älskar Halo-universumet och det var här det började.
03. Metro: Last Light
Enda sedan första trailern kom till Metro 2033 så var jag intresserad. Det såg mörkt och spännande ut och även om jag har svårt att välja ett av spelen så blev det Last Light som kom med på listan. Det är lite mer förfinat och världen man bygger upp är omöjligen än mer levande än den i 2033. Metro-spelen berättar en ganska intressant berättelse i en detaljerad värld. Även om man skjuter mycket så känns det på något vis som att det aldrig är huvudanledningen till att spelet är bra. Det är atmosfären som gör Metro: Last Light till något extra.
02. Halo 3
Så var vi framme vid min favoritdel i Halo-serien. Bungies trea var lite mer storslagen än de tidigare spelen. Halo 2 hade delvis gjort mig besviken genom att se lite halvfärdigt ut. Halo 3 däremot såg slipat ut och story tog oss till spännande platser och spelet har seriens näst bästa multiplayer. Eller är det bästa egentligen?
Det kändes som att Bungie verkligen ville avsluta trilogin bombastiskt. Sista tredjedelen av Halo 2 som aldrig han bli klart byggdes ut till en större avslutning och när sluttexten rullade var jag inget annat än nöjd. Bungie hade levererat vad jag ville ha.
01. F.E.A.R. 2 – Project Origin
Första platsen faller på andra delen i en serie jag plockade upp några år efter den släpptes. Första spelet är idag ganska primitivt sett till det tekniska men i atmosfär fungerade det perfekt.
Spelen blandar skräck med action om vart annat. Jag har sällan varit så rädd som när flickan på bilden här över, Alma, bara stod och tittade på mig. Hon är ondskan själv. I F.E.A.R. 2 har man gjort allt bättre och spelet är rent grafiskt mer acceptabelt idag.
I actiondelarna av spelet har man tillgång till en slow motion-effekt som gör skjutandet extra kul. Ni vet som i Max Payne fast i förstaperson och lite roligare. Fienden kan vara något tråkig då det mest rör sig om soldater med lite variation.
Jag vill säga det igen, skräcken i det här spelet har fått mig att knappt orka spela vidare. Jag har stått i början av en mörk korridor med blinkande lampor och inte velat gå vidare. Enda sättet för mig att ta mig förbi de lägena var att kisa med ögonen, springa framåt och vilt skjuta med ett vapen. Detta trots att vapen inte biter på onda spöken.
