Fenomenet ”achievement hunter” kan tyckas ha blivit ett allt vanligare sådant under senaste konsolgenerationen. Det fenomen som synliggjort den tidigare osynliga egenskapen av att vara en hardcore gamer. Det framstår som om spelandet bytt fokus och även själva definitionen av vad en hardcore gamer är för något verkar ha förändrats. Det finns en bild av att förr låg själva bedriften i att man pressade sig själv att klara löjligt svåra spel, kontrasterat med idag där spelen både är lättare och där statusen av hardcore gamer ofta mäts i achievements eller trophies. Nu syns alla dina prestationer på din gamer profile och gör spelandet till något meritokratiskt. En jakt på poäng som vittnar om att du, ”på pappret”, är en hardcore gamer, en merit som påvisar din status, där många köper eller lånar de årliga sportspelen (NHL, FIFA etc.) för att de är lätta achievements som höjer ens gamerscore.
Har achievements och trophies blivit det nya kännetecknet för att man är en äkta gamer?
Jag själv har en någorlunda ambivalent relation till achievements (eller trophys, kalla det vad du vill); jag gillar att pressa mig själv i spel till viss grad, jag får en viss tillfredsställelse av att skaffa mig achievements. Många gånger kan jag finna mig själv bli lite irriterad på om jag bara spelat ett spel en kort tid och bara tagit ett fåtal achievements för att sedan sluta spela… eftersom det kan framstå som ”slarvigt” och drar ner statistiken. (20 000 achievements score är inte så imponerande om det sammanlagt finns 100 000 achievements att låsa upp i de spel jag spelat – däremot 20 000 av 24 000 skulle se bättre ut.) Samtidigt inser jag meningslösheten i detta… och drabbas snarare av en känsla av ytlighet, och detta tror jag karaktäriserar en del av dagens spelkultur på något sätt; ytlighet, kanske inte allmängiltigt, men i många avseenden är spelande en ytlig aktivitet. Med ytlighet åsyftar jag främst att man söker tillfredsställa yttre impulser snarare än de djupare impulserna som slår rot i känslornas och upplevelsernas centrum.
Men vad skiljer t.ex. dagens jakt på achievements och trophies från dåtidens high score jakt i arkadhallen? Är dessa fenomen jämförbara med varandra? I vissa avseenden kanske, i andra inte. Det som främst skiljer dem åt är själva tävlingsmomentet som är mer utpräglat i det sistnämna (high socre jakten i arkadhallen), till det yttre kan det vara jämförbart med samlandet av achievements, i det avseendet att det kan ge en högre status, gällande hur pass ”hardcore gamer” man är, det är ett sätt som förvandlar en osynlig egenskap till en som man skrytsamt kan visa upp. Men i det avseendet som de faktiskt skiljer sig från varandra är gällande att arkadspelandet har ett större upplevelsevärde knutet till sig, då tävlingsmoment även det är en upplevelse. Achievementjakten får snarare mer gemensamt med ett beroende, där man många gånger förbiser själva spelet för uppfylla en ytlig impuls och uppnå en merit.
Det verkar inte handla så mycket om vad som fokuseras på i själva spelen, utan snarare om vilken typ av gamer som odlas i samhället. Hur stor är klyftan mellan de som i huvudsak är ute efter upplevelser (antingen genom berättelser eller tävlingsmoment) och de som i huvudsak söker skaffa sig vissa meriter?
Vad skiljer dåtidens arkadspelande och jakt på att knäcka high scores från dagens achievement- och trophyjakt?
Här får vi alltså göra en dinstinktion bland de som söker upplevelser; å ena sidan har vi de som främst spelar för själva tävlingsmomentet, här har vi multiplayerspelarna och high score jagarna som spelar för rekorden och för att bli så bra som möjligt på det spelmoment som de är involverade i. Å andra sidan de som spelar för själva berättelsen, där det verkar vanligare att spelaren förbiser spelens djup för att samla poäng och utvinna meriter ur det. Den sistnämnda kategorin har mer av en meritokratisk hållning till spelen än de som spelar för tävlingsmomentet – även om det existerar en viss oro över sina ”stats” och K/D-ratio hos multiplayer-spelare.
Till stor del tror jag denna meritokrati i spelandet är en spegling av den riktiga världen. Då vi lever i en mer rationaliserad, avtraditionaliserad och sekulerad värld så har meningssammanhang urholkats till förmån för att människor själva får reflektera över ”vad är rätt och fel, hur bör jag leva och vad ger mitt liv mening?” En sådan meningsgivande aspekt idag är just självförverkligandet, självhävdandet och karriärskapandet; du ska göra de rätta sakerna, ha de rätta attityderna, ha den perfekta familjen, äga de rätta prylarna, sedan offentliggöra och framhäva dessa goda sidorna ur ditt liv på facebook osv – kort sagt en meritokratisk livsstil, grundad i en slags skrytkultur. Denna meritokrati är egentligen ett fenomen som synliggör ett förhållande vi har till vår kultur; människan söker självförverkliga sig själv genom det hon skapar (i form av rent materiella produkter och ting, men även immateriella fenomen såsom institutioner, samhällsnormer, religiösa trossystem och moral), men tillslut växer sig våra skapelser så överväldigande i storlek och mängd att människan inte har någon kontroll över dess krav, vi förmår inte ta in hela kulturen i vårt medvetande och få en helhetsuppfattning. Detta leder till att vi förbukar den ena meningslösa kulturprodukten efter den andre, på detta sätt dominerar kulturen oss genom att vi istället för att självförverkligas snarare blir utnyttjade för kulturens egna inneboende syften; vi blir dominerade av vårt ekonomiska systems krav på arbetsmarknaden, vi blir dominerade av de samhälleliga krav på hur vi bör leva våra liv, vi blir dominerade av modenycker som uppmuntrar oss att anpassa oss efter de senaste modet – för att nämna några exempel. Det är ur dessa krav som även skrytkulturen uppkommer – något som karaktäriserar arbetsliv och vardagsliv tillika – och jag tror dessutom det har smittar av sig på hur vi spelar. Man vill vara unik och framstå som speciell, detta kanske genom att tillskansa sig achievements som visar på att man är speciell, en hardcore gamer, men samtidigt så kapitulerar man då till den kommersiella, den massproducerade kulturen, man blir dominerad av kulturen och fråntas snarare denna känsla av att vara unik. Det uppstår en inkonsekvens mellan tanke och handling, en känsla av ytlighet, motsägelsefullhet och meningslöshet.
Vi jagar alltså – i högre eller lägre utsträckning – meriter även när vi kopplar av med ett spel. Så länge vi skapar och utökar vår kultur så kommer förmodligen alltid en meritokrati och skrytsamma livsstilar finnas, som i sin tur alltid kommer påverka hur vi lever – och spelar TV-spel.
Boktips om kulturens dominans över individen:
Hur är samhället möjligt? – Georg Simmel
8 kommentarer
Jag tycker att det är drygt med meritsökandet. Jag har bara jagat achievements om det har låtit som att vägen till dem skulle ge något. Resan är mer viktigt än målet. Och jag spelar aldrig något jag inte tycker är kul. Jag slutar spela ett spel om jag blir ”mätt” på det. Där många biter ihop och spelar klart för att de bara ska ha klarat ett spel till. Jag vet att vissa spelar ganska många spel endast för att ha klarat några till och för lite fler achievements.
Men jag förstår mig inte alls på det. Jag spelar hellre två hela spel och fem halva bara den speltid jag har är kul.
”Resan är mer viktigt än målet”, bra sagt. De erfarenheter jag har (både av att själv samlat achievements och av att ha pratat med andra som gör det) antyder att när man samlar achievements så är det just själva resan som liksom glöms bort, själva spelet blir något nödvändigt ont för att få achievements. Spelet urholkas lite på mening, det blir ett objekt, snarare än något som innehåller subjektiv kraft i form av upplevelser och emotion.
Jag befinner mig lite i ett slags mellanläge, jag kan tycka det är kul att skaffa achievements, men det är lite som du säger, bara om jag känner att vägen till dem skulle ge något. De gånger jag skaffat achievements bara för achievementsens skull så brukar det inte alls vara tillfredsställande efteråt, tvärtom så känns det meningslöst.
I de flesta fallen känner jag att achievments/trophies inte tillför något alls utan snarare är ett sätt för utvecklarna att krama fram extra speltid på ett väldigt fult och billigt vis. Att de inte lägger ner möda och energi på att utarbeta spelet till att vara mer intressant. I många fall är dessutom achievments/trophies bara en fråga om pengaflöde och tid. Då är highscores bättre. Mycket bättre.
Det som idag ger achievements/trophies borde istället vara saker som uppmuntrades att göras ändå. Men visst kan de ge spelaren lite roliga utmaningar att ta sig genom, helt klart. Men det är långt från alla eller ens de flesta av dem som är av den typen, stora delar handlar om ”skjut så här många”, ”klara den här banan” och det ät sånt man nästan alltid strävar efter att göra ändå. Men när de vill att man ska nå en viss poäng i Firefight i Halo 3: ODST då är det en utmaning man får. Det är väl tvånget av achievements i Xbox 360 som har gjort konceptet urvattnat på ett sätt.
När jag tänker tillbaka på Final Fantasy VII så var saker såsom att ”levla” till lvl 99 och spöa de diverse superbossar (som inte hade något med storyn att göra) en grej man bara gjorde, detta utan någon form av achievement eller merit som syntes. På så sätt så blev egenskapen av en ”hardcore gamer” osynlig. Det var något man inte nödvändigtvis kunde bevisa genom att det fanns på någon gamer profile.
När jag läser om spel som ska släppa DLC så brukar en fråga som dyker upp på forumen vara om hur mycket gamerscore som kommer att finnas att ta i dem, så, lite som Lennie säger, ibland så handlar det mycket om pengaflöden. Man tillfredsställer Achievement/trophy junkies beroende och tjänar i processen pengar på deras beroende.
Achievements i sig är ingenting jag använder när jag vill skryta om hur bra jag är i spel, men jag tycker faktiskt att de tillför med en hel del. Som du säger Alle så fanns det förr i tiden aldrig bevis på att man gjort vissa saker i spel som man trots allt var väldigt stolt över. Att klara Halo 2 på Legendary var ett helvete, men och hade varit superglad om jag fått en achievement för det, så att jag kan gå tillbaka någon gång och se den där lilla ikonen, som en klapp på axeln från Xboxen.
Du har rätt i att achievements kan vara skoj. Men jag tycker att en för att ha klarat till exempel Halo 3 på legendary är mycket mer existensberättigad än en för att ha klarat första banan på normal. Även om den sistnämnda heller inte är så farlig. Men jag tycket att en achievement verkligen ska vara en achievement. I Walking Dead är ju achievements helt meningslösa till exempel. Du får alla hur du än gör för att ta dig genom spelet.
Javisst Bobby, det har du rätt i. Vissa achievements är värda att uppnå, lite som Gazi säger, de har ett visst existensberättigande. De achievementsen är liksom något som inte känns helt meningslösa att efterfölja. Man kan se det lite som en skala som vi befinner oss på. Jag känner att jag befinner mig någonstans i mitten; till viss del uppskattar jag achievements, till viss del känns de meningslösa. Vissa achievements känns tillfredsställande att få, t.ex. om man klarar Halo på legendary, andra känns desto mindre tillfredsställande, tänker då främst på såna här lätta som man får automatiskt genom att spela spelet eller såna saker som Gears of Wars ”Döda 20 000 fiender” osv.
Jag har en uppföljning på detta med meritokrati som jag tänker skriva lite om i mitt nästa inlägg (när än det färdigställs), det överbryggar lite till ett annat fenomen.