12 December 1993 | Capcom | Nintendo | Originaltitel: Rockman X
När jag var liten satt jag ofta hos mina kompisar och spelade NES. Eftersom jag inte hade någon själv utan jag fick nöja mig med en Amiga 500. Varje gång vi satt hemma hos mina kompisar så ville jag prova alla spel jag inte hade själv. Ofta slutade det med att jag ville spela spelen med en blå kille som hade en kanon på armen. Givetvis pratar jag om Rockman [Rokkuman].För att vanligt folk ska veta vad jag pratar om syftar jag såklart på Mega Man.
Jag vet inte riktigt varför jag alltid ville spela Mega Man-spel eftersom jag var så jäkla dålig på dem. Tror det var för jag satt och beundrade hur cool Mega Man var på kassetterna och själva box-arten. Jag spelade aldrig dem mer än 10 min sen slutade det alltid med att jag dog och blev sur på spelet i sig. På senare dagar har jag lärt mig att uppskatta spelen och dess svårighet.
Vi spolar fram tiden lite. Efter att inspirerats av Pixelklubben 64s Mega Man följetong och ha klarat Mega Man 2 på äldre dagar funderade jag på att ta mig an ett annat spel som jag aldrig klarat.
Det var Mega Man X. Jag har känt lite på spelet på diverse olika plattformar så som Iphone, PSP, emulator, WiiU osv. Min bror fick ett ryck och köpte original utgåvan till SNES och det är väl där recensionen grundar sig egentligen.
Mega Man X utspelar sig 100år efter den ursprungliga Mega Man-serien. Världen har nu blivit befolkad av både människor och ”Reploider”, robotar som i princip är människor eftersom de kan tänka, känna och växa precis som sina skapare. Detta gör att många Reploider måste begå kriminella handlingar. De som gör detta kallas därför ”Mavericks”.
Mega Man spel är relativt svåra. Mega Man X håller en jämn och svår nivå genom hela spelet. Värt att nämna är att även i detta Mega Man måste man, eller ja, bör man ta banorna i en viss ordning. Gör man det så underlättar detta en hel del för kommande nivåer. Jag tänker främst på att om man börjar med Chill Penguin kommer elden på Flame Mammoths bana att vara frusen. En liten kul detalj.
Grafiken är väldigt snygg och håller än idag, 21 år senare, väldigt hög klass. Det märks även att man lagt ner mycket tid på själva rörelsemönstren och designen av karaktärerna. Färger och ljussättningar är också väldigt bra gjort, det är ren pixelperfektion. Enligt mig låg Mega Man väldigt långt före sina konkurrenter. Det enda som skulle kunna ta Mega Man enligt mig var är Donkey Kong serien. Det är främst på grund av dess fina renderingar och modeller av karaktärer.
Musik i Mega Man-spel har alltid blivit väldigt hyllad. Jag kommer mest ihåg låtarna från Mega Man 2. Men! Det finns en del fina trudelutter i detta också som till exempel musiken på Spark Mandrill, Storm Eagle och Chill Penguins banor.
Kontrollen tycker jag är väldigt ”tight” och bra eftersom handkontrollen reagerar på min minsta vink och knapptryckning. Ibland kan det vara lite knepigt att hinna med det snabba tempot och som vanligt så är det ”en rörelse, ett misstag” som gäller.
Hade ni frågat 10 åriga SpJ så hade han aldrig sagt att ni borde köpa spelet. Dock tror jag att sådana här spel växer lite på en och man behöver låta dem mogna lite. Eftersom spelet idag är ganska dyrt och eftertraktat kan man ta och köpa det på PSP eller på sin WiiU. Har ni de där extra pengarna som bara ligger och skräpar.
Köp då originalet förböveln!
Så min rekommendation är:
