Super Mario Katt

0

Jag behöver bara skriva av mig om ett av de bästa plattformsspelen jag har haft äran att sätta tänderna i på ett tag. Det var Super Mario 3D World som fick mig att köpa en Wii U. Efter att ha sett den första trailern så, som ni som lyssnar på VSK Podcast vet, flippade jag totalt över hur fint det såg ut. KATTDRÄKT!

Det var här det började på allvar.

När det sedan också motsvarade mina högt satta förväntningar så var lyckan gjord. Det första spelet jag någonsin klarade var Super Mario Bros, jag minns var jag satt på golvet i vårt gamla hus när jag sparkade Bowsers röv på den lilla svartvita tvn. Just då var Stefan Gancer den lyckligaste 9-åringen i stan(ok, hålan då). När jag sedan insåg att spelet hade förändrats lite när jag direkt startade det igen så exploderade min hjärna.

Ungefär där var min kärlek till Mario förankrad, fastsvetsad och klar. Det var först senare jag testade på Marios tidigare äventyr Donkey Kong och Mario Bros. Mario Bros ja, det där skitspelet som jag idag inte kan förstå att jag spenderade så mycket tid med. Men visst har det sin charm, att lyckas få in sådan variation i ett spel som består av banor som alltid ser likadana ut är lite imponerande ändå. För att inte tala om att jag lyckats ta mig till nivå 50, endast för att en person ljög ihop att på bana 50 fanns en gubbe som stod i mitten och slängde bomber. Det fanns det inte och jag dog mer eller mindre direkt. Var det kanske här jag slutade anstränga mig i spel? Vi går vidare. Super Mario Bros 2 och 3 var också de en stor del av min barndom. Jag minns när min kusins kompis visade oss att det fanns flöjter i Super Mario Bros 3. Det var ett kalas för någon släkting. Jag var hög på socker och precis som när jag insåg att första Super Mario förändrades efter första genomspelningen så exploderade min hjärna igen.

Det är väl dags att prata av sig om herr Miyamoto nu, Shigeru Miyamoto. Född på 1940-talets i en liten by utanför Kyoto. Utbildade sig till industriell designer och fick anställning på Nintendo i slutet av 1970-talet. Han fick designa saker och rita omslag till olika produkter. 1980 fick han möjligheten att göra ett spel. Nintendos arkadsatsning hade gått halvdant och man behövde en hit. Miyamoto gjorde Donkey Kong och resten är historia. Miyamoto har sedan dess haft en kanske omatchad förmåga att skapa bra spel. Även om han själv inte varit med i utvecklingsteamet på många år, så har han från sidlinjen som producent styrt många av de mest framgångsrika Nintendo-spelen. Ett sånt spel är Super Mario World, Super Nintendos flaggskepp och spelet som gjorde att jag mer eller mindre tappade hakan. Super Mario World är som Super Mario Bors 3 men med extra allt. Mer förmågor, mer fiender och snygg pixelgrafik.

För att följa tråden av huvudspel i Mario-serien når vi nu Super Mario 64. Det var dags att stiga in i den tredje dimensionen. Spolar man tillbaka till 1989 när jag spelade Super Mario Bros till NES så fanns det inte ens en tanke på att spel skulle kunna skapas i 3D i framtiden. Mega Man var för tusan det snyggaste som fanns! Jag hade extremt kul med Super Mario 64. Då i alla fall, spelet har inte åldrats så bra och jag ser det inte längre som en odödlig klassiker. Miyamoto hade tagit på regissörshatten igen och lyckades på något vis göra ett jäkligt bra spel i 3D. Miyamotos styrka är att kunna se vad som fungerar eller inte. Med den förmågan lyckades han översätta vad som var Super Mario till tre dimensionen och samtidigt göra det till något nytt.

Vi hoppar över Super Mario Sunshine, jag gillade spelet delvis men det kändes inte som ett Mario-spel. Som någon ungefär sa en gång ”hade det varit ett annat universum än Marios så hade det setts som ett bättre spel”.
Under Sunshine började ett generationskifte på Nintendo-avdelningen EAD. För regin stod nu Yoshiaki Koizumi. Han hade tidigare gjort artworken till Zelda: A Link to the Past, varit assisterande regissör till Super Mario 64 och varit djupt involverade i Zelda-spelen Link’s Awakening, Ocarina of Time och Majora’s Mask.

En stolt Yoshiaki Koizumi.

En stolt Yoshiaki Koizumi poserar vid skylt.

Sunshine var hans första spel som regissör och det gick ju rätt bra ändå. Samma år var han assisterande regisssör på Zelda: The Wind Waker, vilket i min bok är en bättre merit än att ha haft huvudansvaret för Sunshine. Det skulle sedan gå fem år innan Koizumi verkligen gjorde något anmärkningsvärt igen. 2007 släppte Nintendo Super Mario Galaxy till stående ovationer. Koizumi som stått för så väl regi som speldesign gick upp en nivå på företaget och är idag producent.
Men åter till Galazy, jag hade ingen Wii, tänkte inte köpa en Wii. Vilket jag inte heller gjorde förrän 2013. Galaxy var dock ett spel jag alltid ville spela, folk sa att det var super, det såg super ut. I skrivande stund är jag halvvägs in i spelet och kan till stor del hålla med om att det är super. Det lider av lite dålig kamera, men vilket 3D-Mario gör inte det. Jag har kul när jag spelar det och ser fram emot uppföljaren som tydligen ska vara lite vassare.

Ja, äntligen. Nu har vi nått spelet jag ville prata om. Super Mario 3D World, producerat av Koizumi, trillade ner i brevlådan. Jag kan egentligen bara säga att det är underbart. Variationen i gameplay som Koizumi och hans underhuggare har lyckats få in är inget annat än fantastisk. Det är också första gången man kan spela fyra spelare samtidigt i ett spel i huvudserien. Till skillnad från New Super Mario Bros Wii och U så känns det inte som ett besvär här. På det tredimensionella planet kan man sprida ut sig och är inte alls lika mycket iväg för varandra som i New-spelen.
Kattdräkten som i trailern mest såg ut att vara det sötaste som fanns var också precis det. Den var också en helt underbar power-up. Att kunna klättra på väggar och anfalla med tassarna gav spelet en helt egen identitet i Mario-univerumet. Bjällran som ger dräkten är ett KLOCKrent val av föremål. Det är underbart att se att även fienden tar nytta av bjällran, goomas och bullet bills har aldrig varit så söta som med kattöron. Utöver det är 3d World ett underhållande spel att spela, det är måhända inte speciellt svårt, något det tar igen i ren spelglädje. Att Mario, Luigi, Peach och Toad som är det spelbarakaraktärerna har olika förmågor som i gamla Super Mario Bros 2 är såklart inget minus. Jag föredrar Luigis höga sprattelhopp själv.

Det ska bli kul att se vad Nintendos Mario-team gör här näst. De gjorde även Super Mario 3D Land till 3DS, vilket var en av den maskinens mest angenäma upplevelerse. För min del spelar det ingen roll om det är för en eller fyra spelare längre, jag litar fullt på Koizumis mannar.
super_mario_3d_world-wide

Share.

About Author

Stefan är den eviga ledaren av Videospelsklubben. Med en järnhand av skumgummi bestämmer han allt. Förutom att leda podcasten VSK Podcast så medverkar han i videos av olika slag, är webmästare och ganska lat.

Kommentera