I detta (försenade) avsnitt av Par i Pixlar pratar vi om hur det är att ha en stor kärlek till tv-spel men samtidigt ha en familj, något som inte alltid är helt lätt. Vad gör man om ens partner avskyr tv-spel? Ska man spela inför sina barn? Vi uttrycker våra personliga åsikter om ämnet, och försöker komma fram till någon form av poäng. Dessutom pratar vi om Final Fantasy XV, The Witcher 3, magsjuka, Samwise Gamgi, och mycket annat – som vanligt. Vi vill också passa på att tacka så hjärtligt för alla fina kommentarer.
Musik:
Bossfight
Daniel Escobedo – Memories of Green (Chrono Trigger)
DigiE – Ice Cap Zone – Act 1 (Sonic The Hedgehog 3)
Avsnittet:
[Ladda ner]
1 kommentar
Som vanligt i Sverige skall man tydligen arbeta utefter en problembild där allt nytt, modernt och hippt är problemet. Med åren har kritiken kommit och gått.
1870 var bokromanen för tidskrävande (barnen och tonåringarna behövde ju hjälpa till hemma på lantgården, inte sitta och läsa!). Böcker och boktryckande var självklart inte nytt under 1800-talet, men vi börjar då tala om industrialism och massproduktion där folk i allmänhet började skaffa fler böcker än bara Bibeln och psalmbok.
1890 var idrotten för brutal.
1920 var jazzmusiken och de kortare kjolarna för utmanande.
1950 var serietidningen för språkfattig och våldsam.
1954 var rockmusiken för skränig.
1956 var TV för fördummande och gav fyrkantiga ögon.
1969 var Beatlesfrisyrerna för långa för killar.
1975 var ABBA för kommersiella.
1980 var videon för våldsam.
1984 var hårdrocken för satanistisk.
1994 var levande rollspel för verklighetsfrämmande, och påstods inspirera till massa grova våldsdåd.
1995 var Internet för farligt (bara för att någon sida råkade handla om hur man gör hemmagjord smällare till nyår eller påsk)
Listan över moralpanik kan bli lång, men jag måste sluta nu, annars är inte ens hälften klar den dagen Solen dör och grillar Jorden om några miljarder år.
Tråkigt att höra att folk tröttnar på dator- och TV-spel på grund av all skit. Som jämförelse kan vi ta när jag för några år sedan var ganska intresserad av Melodifestivalen. Men på grund av allt allmänt gnäll som hördes att det var ”bättre förra året”, en ständigt återkommande visa varje år, tröttnade jag bara några år senare. Man behöver inte gilla alla låtar, men det här var inte saklig kritik utan bara folk som i allmänhet skulle spy ut hur dåligt allt var bara för gnällandets skull.