När jag började spela så var det i en inte lika uppkopplad värld, det här med bredband var något som jag egentligen inte riktigt hört talas om, internet i sig var inget jag brydde mig om, min familj körde på det där 56K modemet, liksom många andra gjorde. Då var spelupplevelser något man delade med vänner och grannungarna, som man bjöd in. Ömsom nagelbitande, ömsom unisont vrålande; det var en sensationell fest av skiftande känslor som fyllde rummet när vi tuggade i oss Dynasty Warriors till Playstation. På datorn spelades Outlaws och Blood (föga imponerande spel), samt The Curse of…
Författare: Dagnik
Dagnik
Blivande Sociolog och Humanekolog. Fascineras av relationen mellan människa-samhälle-miljö-utveckling. Försöker i mina inlägg ge ett sociologiskt perspektiv på spel och spelande.
Fenomenet ”achievement hunter” kan tyckas ha blivit ett allt vanligare sådant under senaste konsolgenerationen. Det fenomen som synliggjort den tidigare osynliga egenskapen av att vara en hardcore gamer. Det framstår som om spelandet bytt fokus och även själva definitionen av vad en hardcore gamer är för något verkar ha förändrats. Det finns en bild av att förr låg själva bedriften i att man pressade sig själv att klara löjligt svåra spel, kontrasterat med idag där spelen både är lättare och där statusen av hardcore gamer ofta mäts i achievements eller trophies. Nu syns alla dina prestationer på din gamer profile…
Pitch Black är i vissa avseenden en uppenbar rip-off av Alien-filmerna, men det som gör filmen sevärd är ju faktiskt att den har ett super bad ass med en rostig stämma och hårda oneliners. Jag gillar även uppföljaren till Pitch Black (The Chronicles of Riddick), även om den filmmässigt inte är mer än en medioker rulle, tänker främst på det ytliga skådespeleriet, det hoppiga och korthuggna klippningen. Den senaste filmen lider ungefär av samma problem som filmatiseringen av Män som hatar kvinnor lider av – där man kastas in i ständigt nya scener, utan uppbyggnad av spänning eller atmosfär innan…
Trots att Mass Effect-serien är en underbar sådan som jag gillar skarpt – även om den endast bär på ett tomt löfte, en illusion om det fria valet som får grava konsekvenser för hur handlingen utformas – så finns det massor av inslag som jag kan störa mig på. Antar det är oundvikligt när man har en smula antropologiskt inriktad utbildning där man får en insyn i andra kulturer och hur saker man tar för givet är rena tillfälligheterna av kulturella knycker och arv. Vissa ”irritationsmoment” är kanske tillsynes små, andra ting är förståeliga för att inte spelaren ska känna…