Ett av de första inläggen jag skrev här på Videospelsklubben var FPS: Doom, det var första delen i en bloggserie om FPS. Sedan dess har jag inte skrivit en ny del, men nu blir det ändring på det. Tanken är att skiva ett par inlägg i månaden. Först ut blir Call of Duty 4: Modern Warfare.
Call of Duty-serien började sin bana på PC. Det första spelet var ett enspelarspel som utspelade sig under andra världskriget. För utvecklingen stod Infinity Ward. Man red på vågen av populära FPS som utspelade sig under det andra världskriget, en våg med spel som Medal of Honor(1999) i spetsen.
Call of Duty var byggt på en modifierad version av iD Softwares iD Tech 3-motor, samma motor som iD själva hade använt i Quake III: Team Arena.
Det som skiljde Call of Duty från mängden var dock den delade kampanjen. Man spelade inte som en enda person utan fick se kriget från amerikanskt, brittiskt och sovjetiskt perspektiv.
Man följdes också av AI-kontrollerade allierade soldater och till och med tanks.
De två aspekterna av en kampanj där man spelar flera olika personer och ofta har allierade med sig skulle bli ett signum för serien.
Jag spelade aldrig själv spelen i större utsträckning även om jag lade ett par timmar på del två och tre.
Det var aldrig riktigt min grej, andra världskrigets vapenarsenal verkar helt enkelt för undermåligt för att vara roligt i ett spel.
Möjligtvis var den halvdana förmågan att sikta och träffa sina motståndare ett sätt att skapa realism. Men frågan är om det bästa sättet att skapa realism i ett spel som går ut på att skjuta är att göra det svårt att skjuta.
Del tre utvecklades inte av Infinity Ward utan av Treyarch. Här föddes en ny tradition för spelet där vartannat spel i serien skapas av Infinity Ward och spelet mellan av Treyarch.
Nu kommer vi till spelet som den här texten handlar om, seriens fjärde del markerade inte bara en ny era för Call of Duty-serien utan för hela FPS-genren. I Call of Duty 4: Modern Warfare så gick man från andra världskriget till modern krigföring precis som undertiteln antyder.
Året var 2007, det hade gått 4 år sedan första spelet. Då hade FPS baserat på andra världskriget varit det nya svarta, men formulan hade tappat sin charm och vi hade inte längre lust att genomgå landstigningen vid Normandie en tusende gång.
Det behövdes något nytt. Call of Duty gick därför samma väg som Battlefield gjort redan två år tidigare i Battlefield 2. Man lät sitt nya spel utspela sig i nutid.
Detta innebar att man kunde använda moderna vapen som gjorde skjutandes roligare.
Det som gjorde spelet mer intressant än sina föregångare var att man lät det utspela sig i en fiktiv konflikt och därmed var man inte längre begränsad av att hålla sig inom ramarna för va som hände under en specifik konflikt.
Man kunde nu brodera ut en egen historia och bygga uppdragen på lite vad man ville. Kärnan i Call of Duty fanns fortfarande där, en kampanj delad på flera karaktärer och geografiska platser.
Jag gillade storydelen av spelet trots dess brister. Spelet jäktar hela tiden på spelaren att springa framåt. Något som gör det svårt att stanna upp och insupa miljöerna.
Det som gör det omöjligt att just insupa miljöerna är fienden, som kommer i en aldrig sinande ström. Det här är den aspekten av de moderna Call of Duty-spelen jag gillar minst.Men även om Modern Warfare hade en spännande och fartfylld kampanj så låg den långvariga aspekten i dess multiplayer. En del av Call of Duty som idag är lika synonym med serien som skjutvapen. Jag köpte nog inte spelet när det släpptes utan ett halvår senare. Jag hade inte varit speciellt nöjd med det jag spelat av Call of Duty 3 men det här nya mer moderna kanske kunde vara något.
Det var det. Säga vad man vill om moderna Call of Duty-spels multiplayer, men roligt är det.
Exakt vad som gör det roligt vet jag inte. Kanske är det snabba gameplayet tjusningen. Det faktum att man ofta dör på bara några skott gör att man behöver hålla koll på alla ytor samtidigt. Jag känner att jag behöver vara på alerten ständigt, det gör på något vis att man hamnar i vad jag kallar ”Call of Duty-mode”. Då jag faller in i ett fokuserat sinnestillstånd där min omgivning helt slutar att existera. Något inget annat spel lyckats med.
Och det kanske var här som Modern Warfare skiljde sig mest från sina föregångare.
Det snabba gameplayet kombinerat med olika förmågor som ändrade och anpassade din karaktär för att passa din spelstil gjorde att Call of Duty hade gått från påtvingad och halvdan multiplayer till en av de populäraste i genren.
Call of Duty-serien är idag en miljardtillgång för utgivaren Activision. Och jag tror inte att det är någon som kan neka till att det är just multiplayerläget som står för populariteten.
Personligen spenderade jag nästan sex dygn i dödsmatcher mot andra spelare. Runt fem i Modern Warfare 2 och nu senast har jag tryckt in ett dygn i Black Ops 2. Såklart småsiffror jämfört med andra men så spelar jag inte bara Call if Duty heller. Många spelar bara Call of Duty, kanske kombinerat med FIFA eller NHL. De där jag brukar kalla CoD-svennar.
Call of Duty har likt sportspelen inte ändrats så mycket under åren, kanske är det lockelsen.
Man vill inte ha det mycket mer annorlunda, fotboll har spelats med nästan samma regler och på en oförändrad plan sedan sportens moderna dagar.
Jag hör ofta att folk gnäller på Call of Duty för att det händer för lite, men det är nog just de små förändringarna som är framgångsreceptet.
Jag kommer fortsätta spela Call of Duty, Modern Warfare startade en ny era av FPS i modern miljö. Där serien börjat som ett försök att kopiera spel som Medal of Honor var det nu Medal of Honor som försökte kopiera Call of Duty.
Jag är precis som många andra trött på de här moderna militärskjutarna. Ge mig fantasifulla sci-fi/fantasy-FPS istället. Men Call of Dutys multiplayer, den vill jag ha nästan precis som den är.
