Release: 25 oktober 2013 | Utvecklare: Warner Bros Games Montréal | Utgivare: Warner Bros
När WB Montréal fick i uppdrag att utveckla nästa spel i Batman Arkham-serien fick de använda sig av samma spelmotor som de tidigare spelen och bygga en origin-story på det. Lätt som en plätt! Bara att göra precis som Rocksteady gjorde! Vilket det blev. För Arkham Origins är en ledsam och sämre kopia av Arkham City.
You do realize it is christmas Eve, sir?
Det är jul i Gotham. Alfred hinner knappt ställa ner middagen förrän Batman ser ett nyhetsinslag, gör ett coolt suitup-montage och beger sig ut i julnatten. Det är dags att rädda denna korrupta stad igen.
Det är med peppade känslor jag håller i kontrollen för att styra min favorithjälte. Spelet funkar precis som tidigare och jag kommer snabbt in i rutinen när jag börjar smyga runt, spöa buntar med småskurkar och använda mig av verktyg för att ta mig vidare. Men även om allt känns bekant så är det något som saknas. Striderna känns klumpigare och staden är drygare uppbyggd med saker som är i vägen och det blir inget skönt flow när man ska flyga över de snötäckta hustaken. Men när jag står still och blickar ut över Gotham, så är staden väldigt fin att se på. Så fin en trasig stad kan se ut det vill säga.
Som en van Batman-spelare tar jag mig sömnlöst genom spelet och där uppstår till slut en känsla av tristess. Det beror mycket på att man gång på gång stöter på fillers för att spelet ska bli längre. Här är ett spoilerfritt exempel: Batman har fått höra om något, tar sig dit, analyserar bra länge, inser att han behöver mer att gå på, tar sig till andra sidan stan, upp igenom en stor byggnad, något mer kommer i vägen och får ta sig tillbaka till ena sidan av stan igen för att slutligen ta sig tillbaka till den punkt han var vid från början. Däremellan kommer fiender hela tiden för att störa. Usch. Förstår att det inte alltid är den lätta vägen för hjältar, men kom igen?! Är förvånad över att det inte slängdes in att han även ska vattna blommor, deklarera, laga en trerätters och gå en kurs i konflikthantering när han ändå är i farten. Allt det där hade nog förresten varit mycket roligare när jag tänker efter.
Apropå roligare så har spelet inte så mycket nytt att erbjuda. Den största och enda nämnvärda nyheten är att Batman kan analysera och spela upp en brottsplats i detalj – Spola händelsen fram och tillbaka för att klura ut vad som hänt. Funktionen är ganska häftig och snygg, men känns väldigt överflödig för någon som ska vara ”världens bästa detektiv.” Det blir bara ännu en filler.
Men trots det så hinner det hända mycket under julnatten. Vi får ta del av en ganska välskriven och intressant historia om en lite mer oerfaren Batman . Fast tyvärr med lite plotholes som att han redan besitter alla verktyg han får ”senare” i spelserien. Att storyn görs bra kan man tacka röstskådespelarna för. Roger Craig Smith fick ersätta Kevin Conroy i rollen som Batman för att ge oss känslan av en yngre version och han gör ett riktigt bra jobb. Särskilt i hans motagerande med Alfred (spelad av Martin Jarvis igen). Men den jag vill hylla mest för sin insats är Troy Baker som Jokern. Att ersätta den legendariska Mark Hamill är inte en lätt uppgift, men jag tycker att han fick till det riktigt bra! Rösterna och det tunga Die Hard-inspirerande soundtracket är det jag uppskattade mest av spelet.
Jag har blandade känslor till spelet. För det var ett toppkoncept och jag hade ganska kul ibland, men utförandet kunde ha varit så mycket bättre. Spelet går på tomgång och känns mer som ett inspirationslöst DLC än ett eget spel.
Batman: Arkham Origins är inget annat än en coverlåt. Samma instrument och texter har använts, men det låter fel och har inte samma magi som originalbandet. Om du är ett hängivet Batman-fan så borde du köpa det, annars missar du inget speciellt. Men låna om du kan iallafall, för att leka Batman är alltid trevligt.
Oavsett hur drygt det än må vara ibland.
