Veckans spelglädje: Videospel

1

Videospel, vad är så bra med dessa videospel? Varför tycker jag att det är så förbannat kul att spela?

Jag började spela tv-spel på allvar när jag och min bror fick en NES 1989. Men spelen hade fångat mig redan innan dess, hos kompisar hade jag redan fått se de fantastiska världar som Zelda, Mega Man och Ice Climber bjöd på. Jag tror att Ice Climber var det första NES-spelet jag spelade. Även om jag hade spelat andra spel till äldre maskiner innan så var det här något helt nytt.
För det första var grafiken snyggare än något jag sett innan. Men det var nig möjligheten att spela två personer samtidigt i den här fina världen som gjorde just Ice Climber speciellt.

Idag har nya gamers nog svårt att tro att man kunde vara så fascinerad av ett spel som Ice Climber.

Men varför är då spelen så roliga? För det första tillåter det en att träda in i världar som inte finns och låter en göra saker som inte är möjliga i det verkliga livet.

När jag och min bror fick vår egen NES så kom den med Super Mario Bros, ett spel jag varken hört talas om eller sett like till.
Grundstommen i Super Mario Bros är spelkontrollen, känslan av att Mario och Luigi gör precis som du vill. Och en fantasifull värld där det är helt normalt att bruna svampar lever och pirayaplantor försöker äta dig.

Och nu många år senare älskar jag fortfarande spel. Älskar att ge mig in i de fantasifulla världarna där va som helst kan hända. Men nu kan jag också utforska mer realistiska världar också. Det är blandningen av verklighet och overklighet som ger mig en variation att leka runt i.

Jag är 33 år idag, vad är skillnaden från Stefan 11 år som satt nervös så att han höll på att dö när striden mot Dr. Wily i Mega Man II började? Väldigt stor men ändå väldigt liten. Slutbossar gör mig nästan alltid nervös, glädjen att klara en svår boss är fortfarande ren och skär glädje.
Jag skrek nog ut min lycka när Dr. Wily föll den där gången, lika mycket som jag skrek ut min lycka över att ha klarat en boss mitt i Castlevania: Rondo of Blood för två veckor sedan.

Spelen väcker känslor som varken film, tv eller böcker väcker i mig. Jag kan vara sur, arg, glad, rädd och i ett bra online spel med vänner kan jag känna en härlig känsla av kamratskap. Inget annat medium ger mig det.

För mig är inte tv-spel en verklighetsflykt, det är en resa i digitala verkligheter. Jag vet skillnaden på verkligheter byggda av atomer och de byggda i prickar på en skärm. Allt vi ser är ändå en tolkad simulation av vad vår hjärna får in från sin omgivning. En digitalvärld är inte materiell men den finns där så länge maskinen är igång. En verklighet vi kan stänga av och på när vi vill.

En verklighet som kan vara bara rolig, djupt känslomässig eller skräckinjagande. Men en verklighet vi har mer eller mindre total kontroll över och som inte kan skada oss. Till skillnad från den verkliga världen. Kanske är det det som lockar oss.

Andra medverkande i Veckans spelglädje:

 

Share.

About Author

Stefan är den eviga ledaren av Videospelsklubben. Med en järnhand av skumgummi bestämmer han allt. Förutom att leda podcasten VSK Podcast så medverkar han i videos av olika slag, är webmästare och ganska lat.

1 kommentar

  1. Pingback: Veckans Spelglädje: Final! |

Kommentera